Mamma ångest

Jag har just insett att jag inte kommer att vara hos min lilla tös alla tider på dygnet i hela hennes uppväxt....aahhh ångest!!

Jag kommer snart börja jobba och då kommer jag inte vara hos henne på dagarna och även ibland på kvällarna.

Det är inte jobbet som är ångest, jag gillar mitt jobb och min arbetsplats, det som är ångest är att jag inte kommer att vara hos lillan HELA tiden.

Tänk bara, snart ska hon börja på dagis eller förskola som det heter nu förtiden.

Då kommer jag inte heller vara hos henne hela tiden och då är det någon annan som ska se efter henne, en person som vi inte vet något om, det är ångest av högsta grad!!

Men vad är man rädd för, egentligen?

Jag kan ju bara tala för mig själv och jag är rädd att de (barnen och /eller personalen) ska vara elaka mot henne, att hon ska uppleva mobbing och må dåligt.

När jag var liten var jag på dagis från att jag var ca 3 tror jag, vet inte helt säkert, men iaf.

Jag har tydliga minnen från det och det kan jag säga att det var inte alltid trevliga minnen.

När jag började så satte de tvål på min tandborste-bara för att jävlas. Men jag blev, liten som jag var, förbannad och stoppade den jävla tandborsten i flabben iaf och borst- inte en min rörde jag, bara för att de som gjorde det (två pojkar minns jag) inte skulle få tillfredsställelsen att få min att reagera... jävla ungar.

Minns också mitt kroppskomplex. En gång när vi skulle måla med fingerfärg så skulle alla barnen ta av sig så man inte fick färg på kläderna.

Man fick vara naken om man ville, många var det. Å vad jag ville måla med dessa färgerna det såg så roligt ut. MEN jag tyckte redan då att jag var tjock, jag såg väl att jag var större än de andra barnen eller nått jag vet inte. Så istället för att måla med färgerna så avstod jag, satte mig och tittade på de andra barnen istället för att måla, bara för att jag tyckte att jag var tjock. Tror att jag tillslut tog av mig byxorna ch tjocktröjan och hade typ trosor och t-shirt på mig och målade iaf...

Hur som helst så vill jag inte att lillan ska uppleva samma som jag. Jag kommer att röra upp himmel och helvete om jag märker att lillan inte mår bra, om jag får reda på det vill säga. Jag tror faktiskt inte att min mamma vet om detta, förrens nu vill säga....och då är det ju inte så lätt att göra nått åt det.

Men lillan är inte jag och vi kommer inte att ha samma upplevelser av livet, jag vet det. Men man kan ju inte gå längre än till sig själv.....

Ångest är det iaf för mig att jag inte kommer att kunna vara hos min tös och skydda henne. Jag kommer att göra allt jag kan för att hon ska bli en "tuffing" som kan ta vara på sig själv och säga ifrån. Jag ska lära henne att INGEN får sätta sig på henne eller förminska henne som person. Allt som står i min makt ska jag göra för henne...

Vilket ansvar man har som mamma, riktigt mycket mamma ångest!